Jesus frigjorde mig

Bertil Fredriksson Vid tretton års ålder bröts min gemenskap med levande Gud. Uppvuxen i ett troende hem, hade jag fått uppleva frälsning vid nio års ålder, och tillhört en pingstförsamling. Efter att i fem års tid ha druckit ur världens usla brunnar, kommer jag en vårkväll gående på en av Uppsalas gator, djupt bedrövad och fylld av oro. Allt syntes tomt och hopplöst, då plötsligt Gud begynte tala i mitt inre. Han manade mig att gå till Filadelfiakyrkan. En kamp uppstod i mitt inre, jag började röka cigarett på cigarett och jag sa till Gud: ”Om jag i kyrkan på något sätt kan få ett tecken genom ett budskap, så skall jag åter överlämna mitt liv i Jesu händer.” Våckelsemötet höll på att avslutas då jag kom in i kyrkan. Sångarna sjöng. Efter sången kom ett budskap i tungotal med uttydning. Ära halleluja! det var direkt till mig. Jesus älskar mig, och han lovade i budskapet att leda mig steg för steg, bara jag var villig, och vågade följa honom, och tro på hans löften. Jag var överbevisad. Det ingen predikan kunde ha gjort, det gjorde Gud. Mitt hårda hjärta var krossat. Ära vare Jesus! Tack och lov! Frälsningsfröjden strömmade in i min själ och förseningen blev en verklighet. Kamraterna på arbetet, polarna i raggargänget, bekanta av alla slag fick höra och se en pånyttfödd Bertil Fredriksson. Ära vare Jesu underbara namn. En dryg vecka efter denna frälsningsupplevelse, sitter jag och lyssnar på ett inspirerat budskap av broder Thure Bils, som då besökte Uppsala. Hans budskap gällde den avtagande kraften blantcl Guds folk och som församlingarna ej är vakna över. Men han framhöll också att Jesus år .angelägen om att få beklåda sitt folk med Andens kraft. Och där i mötet får jag uppleva denna underbara kraft, och jag fick prisa Jesus i nya tungor. Jag fick en underbar kärlek till Jesus och min åstundan blev att vinna de själar Jesus lidit och dött för. Jag fann ej den möjlighet att verka för Jesus på det sätt jag förstod vara Guds vilja, i den kyrka jag blivit frålst. Vid samtal med en av de predikande bröderna föreslogs mig medlemskap i församlingen för att där vara ett salt. Men min önskan är att vara ett salt i förruttnelsen och uppleva att Guds ande fritt verkar i församlingen. Då mister aldrig saltet sin sälta. Allt detta drev mig att söka kontakt med vänner, som hade samma längtan som jag. Jesus ledde mina steg till en grupp s. k. fria vänner. Här har jag nu funnit mening med mitt liv. Vi har inget namn ännu men vi höjer ropet: Maranata! Alla kristna behöver vakna upp inför detta rop. Här har Jesus frälst själar, förnyat och döpt l’a’ngtande i den Helige Ande. Två ungdomar har fått nåd att följa Jesus i dopets grav. Äran tillhör Jesus. Livet är nu ljus och frid, och jag vill, som Paulus utropa: Maranata! Kom Herre Jesus!