I missionsarbetet i Santo Domingo möter vi ofta en oerhörd nöd mitt i en brutal verklighet. I det här numret av MR kan du läsa om hur en fattig flerbarnsmor drabbats av ett sorterande socialt system, till stor del beroende på att hon är papperslös haitier.
En av församlingens familjer i Palavé har i dagarna drabbats hårt. Familjen är mycket fattig och försörjer sig på att sälja grönsaker och rotfrukter som de odlar på en liten jordlott utanför Palavé. Far i huset, Teofil, sjunger ofta i mötena och med sin klara stämma får han med sig hela församlingen i tillbedjan och lovsång. Även hans hustru Susana, mor till familjens nio barn, har alltid i våra möten delat med sig av sin tacksägelse till Gud. För några år sedan döptes de båda till Kristus i floden Manoguayabo som slingrar sig som ett U runt Palavé. Församlingen har också hjälpt familjen med att restaurera husgrunden och en fallfärdig vägg, bara dagar innan en svår storm drog in över landet och åstadkom mycken förstörelse. Tack vare upprustningen som gjordes klarade sig familjens hus från att dras med av vattenmassorna ned i den djupa dal som omgärdar bostaden.
För ett par månader sedan uppmärksammade vi att Susana inte mådde bra. Hon stannade då och då hemma från mötena och bar på en konstant huvudvärk som plågade henne svårt. Vi hjälpte henne till sjukhus där läkarna uppmanade henne att röntga huvudet. Ganska snart konstaterades att hon drabbats av en elakartad hjärntumör. Hela den här processen tog tid, mycket beroende på att det statliga sjukvårdssystemet här är så eftersatt. De många gånger fattiga patienterna skickas ofta hit och dit mellan de statliga sjukhusen innan de slutligen når fram till den läkare som har möjlighet att hjälpa just dem. I Susanas fall tog det över två veckor innan hon slutligen blev mottagen och inlagd på Dario Contreras, ett av de mest ökända statliga sjukhusen.
Media benämner sjukhuset vara en begravningsplats för levande och att läkarna där har förlorat känslan för medmänsklighet.
Där började en ny kamp, dels mot tiden men också mot det inhumana system som sorterar bort den fattige, och i det här fallet, en papperslös haitisk kvinna utan social status. Läkarna beställde nya kostsamma utredningar, något familjen aldrig hade klarat utan församlingens hjälp, för att kunna avgöra om det skulle gå att operera bort tumören. Resultatet lät vänta på sig, tiden gick och den mycket oroade familjen fick trots många ihärdiga frågor till sjukhuspersonalen inget besked om vad som skulle hända. De läkare som ansvarade för Susanas vård gick helt enkelt inte att få tag på.
Då nästan en månad hade gått efter det att utredningarna gjordes tog vi med oss församlingens läkare Doris Díaz till sjukhuset för att om möjligt med hjälp av henne få reda på vad som hände.Vi hade innan dess gjort otaliga besök och ansatser för att få kontakt med ansvarig läkare för att hjälpa familjen att få veta vad de hade att vänta sig, dock utan resultat. Dagarna innan Doris följde med oss lyckades vi få ett samtal med en läkare som kom att smärta oss långt in i själen. Han deklarerade kallt och med största nonchalans att patienten inte var hans sak. Vi förstod på ett nytt sätt vad det innebär att vara fattig och utlämnad i ett land där korruption och orättfärdighet är vardag. -Men Susana kanske dör i morgon? sa vi uppgivet och nödgande till läkaren. -Ja, tänk om… var allt vi fick till svar. Med det beskedet gick vi med tunga steg tillbaka till sjuksalen där Susana låg och kämpade för sitt liv.
Efter en stund kommer läkaren dit och ropar efter Susanas två döttrar, 17 och 20 år, som oroliga satt där vid sidan av sin mamma. Själv tänkte jag att de kanske nu äntligen får en förklaring om vad som händer med Susana, men anledningen till läkarens besök var att ute I sjukhuskorridoren offentligt skälla ut de två unga flickorna, som hade “vågat skicka upp besökare att störa honom på hans vilorum”, något som inte heller var sant. Flickorna var gråtfärdiga och än mer tyngda då de återvände till sin mor.
Även doktor Doris var på väg att ge upp, men till sist lyckades vi få läkarnas uppmärksamhet och för första gången under Susanas sjukhusvistelse studerade de nu hennes journal. Först såg de lite förskräckta ut och sa att patienten redan borde ha opererats. Ett recept som famijen skulle fått hittades i journalen och ansvarig sjuksköterska bara ryckte på axlarna som svar. Läkaren ordinerade en ny, mer komplicerad studie och uppmanade oss att hjälpa Susana få den gjord snarast möjligt. Detta för att se om det överhuvudtaget fanns någon möjlighet till operation. Självklart sa vi ja och bokade omgående tid på den klinik man menade har kapacitet att ge läkarna det underlag de behövde. Sjukhuset lovade ombesörja att patienten kom iväg med ambulans, och själv åkte jag till nämnda klinik för att ordna med betalning och ta emot Susana då hon skulle komma. Dock kom hon aldrig dit. Sjukhuset menade att hon var alldeles för sjuk för att klara en transport dit.
Det har nu gått ytterligare några dagar och sjukhuset har till sist låtit familjen förstå att den elakartade tumören spridit sig så pass mycket att ingenting längre går att göra. Då Susana saknar födelseattest är det viktigt för familjen att få hem henne när hon ännu lever, eftersom det innebär stora svårigheter att få ut hennes kropp till begravning om hon avlider på sjukhuset.
I skrivande stund nås jag av ett telefonbesked från Veronica som befinner sig i Palavé på församlingens läkarmottagning, att Susana precis kommit hem. Det är en tung börda för familjen att få hem en döende mamma, maka och mormor, samtidigt som det är en tröst att hon får leva sina sista dagar tillsammans med familjen. Igår kväll hade församlingen möte hemma hos Teofil, något som kom att bli en mycket sällsam stund av tröst och uppmuntran för familjen. Församlingens förböner betyder så enormt mycket och i en sann syskongemenskap upprättas också ett sant människovärde. Susana anses inte värdig nog att få adekvat vård på landets sjukhus, men i Guds ögon är hon dyrbar och utvald.
(Susana fick flytta till sitt himmelska hem den 27 november.)