Appell av Sven Westman
– Jag kom i andehänryckning på Herrens dag. (Upp 1:10)
Har du någon gång då du läst Uppenbarelseboken funderat över hur denne gamle man; nittio år och litet till, kunde vara så farlig, så att man måste landsförvisa honom till ön Patmos? Han säger själv att det var för Guds Ords och Jesu vittnesbörds skull. Vilken kvalitet! En nittioårig man som var så farlig för det dåvarande samhället på grund av Guds Ord, att han måste landsförvisas. Jag vet inte hur han själv upplevde den här dagen, om hans liv gick i moll. Men det slutade sannerligen i dur, och han gav oss en bok med 22 kapitel. Denna bok är omdiskuterad, och man har gått så långt att man till och med säger att den borde barnförbjudas.
Att en nittioåring får vara med om något liknande är högst ovanligt. Idag platsar knappast de som är fyrtio, femtio år, för de anses för gamla för att göra något vettigt. Man borde vara 28 år, men ha femtio års praktik. Så är vårt samhälle uppbyggt. Men himmelens Gud bedömer annorlunda. Han tar ut vem han vill, och han talar till dem som har öppna hjärtan.
Många gånger har jag tänkt på de här orden som Johannes säger: Jag kom i anden. Det var detta som var det avgörande. Nog har vi hört talas om bröder och systrar som kommit i köttet, men det är en enorm skillnad mot det som här står nedtecknat: – Jag kom i andehänryckning på Herrens dag!
Johannes säger också att han fick höra en röst, och när han såg honom som rösten kom ifrån, föll han ned som död för hans fötter. Då hände någonting. Den gamle Johannes säger: -Han lade sin högra hand på mig och sa: -Var inte rädd, Johannes, jag är den förste och den siste, och jag lever! Jag var död, men jag lever i evigheternas evigheter. Och så säger han något otroligt: -Och jag har nycklarna till döden och dödsriket! Så får den gamle Johannes ett uppdrag. Nu ska du ta pennan och börja skriva Johannes. Du ska bli författare! Han fick uppdraget att skriva om det som hade varit, om det som är och det som ska komma. Tänk, vad denne åldrige man fick se och höra, och till oss förmedla genom Uppenbarelseboken. Då behövde han sannerligen vara i anden.
Vi har fått det glada budskapet om Jesus att presentera för människor. Alltför ofta får vi dock säga som lärjungarna som var ute och fiskade: -Vi har fått intet. Vi behöver vara mera i anden. Jag är övertygad om att varje man och kvinna som på ett himmelskt sätt kommer in i den hänförelse som den helige Ande förmedlar, kommer att påverka sin omgivning. Men det är så mycket annat, både köttsligt och själiskt som varit vid handen, och som man har sagt vara av Gud. Där Guds helige Ande är å färde i män och kvinnor, där syns det och där händer det något, med förvandlade människor och liv som resultat.
Johannes fick skriva ned och sända iväg brev till de sju olika församlingarnas föreståndare. Tro inte att det var lätt för dessa föreståndare att läsa vad Johannes hade tecknat ned ifrån överherden. Det var både ris och ros. För de flesta var det minus i protokollet, och när vi kommer till slutet, ser vi verkligen hur bedrövligt det blev. Jesus säger: -Se, jag står för dörren och klappar. Om någon vill öppna sin dörr, så ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom. Det här var till de församlingar som fanns under den tid då Johannes levde, men samtidigt är jag övertygad om att detta även gäller de församlingar som existerar nu i ändens tid. Han som ska vara centrum får stå utanför då man har sina sammankomster; då man ska sprida evangelium om Jesus. Då är det bedrövligt. Då är det inte stor chans att lyckas, att få fångst i näten. Då behöver man som lärjungarna gjorde gå in med båten iland och skölja näten ordentligt och få dem i ordning så att man kan fiska och få fångst. Vi vet att Jesus kom på stranden och sa till dem: Ro ut, och kasta ut näten på andra sidan! Petrus hade ju kunnat protestera hur mycket som helst, för jag tror nog att han var bättre fiskare än Jesus och visste bättre var fisken gick på i den sjön. Men han sa ingenting om sina funderingar när det gällde detta, utan sa bara: -Jesus, på ditt ord ska vi kasta ut näten till fångst.
Det blir fisk i näten, för på Jesu ord händer alltid något. Det är den enda säkra grunden för att någonting överhuvudtaget ska ske. Ung eller gammal, det finns ett budskap att bära fram till människorna: -Här är vägen! Här är sanningen! Här är livet! Här är kartan och kompassen för ditt liv, vem du än är! Då tar det inte lång tid innan människor reagerar: -Hör du, du kan väl söka dig till en lugnare plats! -Du stör oss! Men det är bättre att likasom Johannes vara landsförvisad till ön Patmos fastän det är bergigt och svårtillgängligt, men få besök av Överherden, och få skriva ner en bok om vad som skett, vad som är och vad som härefter ska ske. Då är det inte så svårt att vara borta ifrån allt annat; då får det mänskliga sorlet vara. Då umgås man med Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Varje människa som någon gång har varit i anden eller himmelsk hänförelse, har upplevt att det här var grejer! Om inte Gud kan tillfredsställa det inre i oss, vem ska då göra det? Vad vi behöver den här sista tiden innan resan är över och vi landstiger på en bättre strand, är att komma djupare i den helige Ande.
Jag har läst om väckelsepionjärer som pekade på nödvändigheten av ett dop i den helige Ande. Nog har vi kraft och kapacitet – men inte när det gäller Guds verk. ”Mig förutan kunnen I intet göra”, sa Jesus. Och fortfarande är det sanning. Vi kan lära oss hur mycket vi vill, men inga akademiska poäng kan frälsa en syndare. Det är omöjligt. Män och kvinnor fyllda av den helige Ande utstrålar att de har varit med Jesus, såsom det var för lärjungarna. När man inte förstod deras förmåga så påminde man sig om att de hade varit med Jesus.
Att bli lika hänförd som den gamle mannen Johannes på Patmos, så vi inte blygs för Ordet och inte för vittnesbördet om Jesus; det är vår enda chans. Det är dynamiten.