Text: Berno Vidén
Europadomstolen kommer snart att avgöra hur tyska myndigheter behandlat en hemundervisande familj och nekat dem lagstadgade mänskliga rättigheter genom att utan rättsligt stöd med våld gå in i deras hem och omhänderta barnen. Domstolens utslag lär inte ha någon avgörande betydelse för Tysklands lagar men kan komma att tvinga myndigheterna att respektera hemundervisande familjers rättigheter.
När frågan lyfts upp på Europanivå lär även Sverige ställas till svars inför det totalförbud man idag infört. Familjer tvingas i exil eller åläggs att betala skyhöga vitesförelägganden, enbart för att de ser utbildning och fostran som en självklar del av föräldraansvaret. Trots den svenska skolans ständigt eskalerande kris fortskrider myndigheterna med att blunda för alternativa lösningar.
Hemundervisningen är idag världens snabbast växande skolform och blir alltmer uppmärksammad internationellt. Under den senaste tiden har Sveriges största morgontidning – Dagens Nyheter – öppnat sina spalter för frågan och flera personer har skickat in sina argument för och emot hemundervisning. Vi publicerar här ett urval korta citat. För mer läsning hänvisas till DN:s hemsida asikt.dn.se.
Huvudartikeln var skriven av en förälder som ifrågasatte svensk skolpolitik:
– Politikerna känner inte mitt barn. De vet inte vad som är bäst för mitt barn och de borde inte få fatta beslut åt mitt barn eller mig.
Jag ber inte om bidrag för att hemskola mitt barn – bara friheten att ge honom det som känns absolut bäst. – – –
Men av någon konstig anledning har politikerna bestämt att jag får inte göra det. Jag kan följa ämnesplan eller läroplan och mitt barn kan göra prov för att visa att vårt sätt också fungerar.
Ge alla en chans. Alla barn lär sig olika. Det finns inte ett sätt som är rätt för alla. Låt oss få hemundervisning som ett val i Sverige.
En negativ reaktion undrar vad vi gör när vem som helst kan undervisa sina barn och vem som tar på sig ansvaret för en misslyckad hemundervisning:
– Kan vi fortfarande garantera att alla får likvärdig utbildning? Med hemundervisning har samhället avsagt sig ansvaret att förse barn med likvärdig utbildning.
Sverige bör byta ut skolplikten mot läroplikt
Jonas Himmelstrand, som också är ordförande för ROHUS, en svensk hemundervisningsförening, bemöter kritiken:
– En debattör frågar sig vem som tar ansvaret för en misslyckad hemundervisning. Ansvaret för barnens utbildning ligger alltid ytterst på föräldrarna oavsett utbildningsform, MR-konventionerna kan inte tolkas på annat sätt. Evidensen visar vidare att barn mer sannolikt misslyckas i skolan än i hemundervisning. I Sverige har statsmakterna genom skolplikten tagit ifrån föräldrarna deras ansvar. Därmed är statsmakterna ansvariga för dagens skolsituation där 20–25% av barnen misslyckas i skolan. Möjligheten att hemundervisa är därför i hög grad i svenska föräldrars intresse.
– – –
– De föräldrar som ändå väljer att hemundervisa sina barn i Sverige utsätts regelmässigt för långa socialutredningar och vitesutdömanden på 20 000–100 000 kr, trots att deras barn dokumenterat lär sig och utvecklas väl – oproportionerliga påföljder och emot all rättsetik. Följden är att svenska hemundervisande familjer nu flyr Sverige. De går i exil till framförallt våra nordiska grannländer som skolpolitiska flyktingar. Att de svenska statsmakterna behandlar ansvarsfulla medborgare på detta sätt är långt bortom anständighetens gräns. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Svenska regeringen borde skämmas.
En annan skribent skriver följande:
– Dagens skolmodell med stora ålderssegregerade barngrupper som sitter tusentals timmar i ett klassrum och genomgår otaliga prov och bedömningar – den är ohjälpligt förlegad. Hur stor andel av högstadieeleverna har kvar en äkta nyfikenhet och vetgirighet? Visst kan lärare inspirera och försöka motivera. Men någonting väsentligt har redan gått förlorat när barnet inte kan påverka vad hen ska lära sig, och dessutom ska utstå diverse utvärderingar.
Ytterligare en skribent lyfte fram hemundervisning som en mänsklig rättighet:
– I augusti 2013 rusade 20 poliser och socialarbetare in i familjen Wunderlichs hus i Darmstadt. De tog med sig deras fem barn som då var mellan 7-14 för att ta dem till skolan. Familjens enda brott var att de hemundervisade. Tyskland är, tillsammans med Sverige, en av få demokratier som förbjuder hemundervisning.
I år kommer Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att ta upp fallet med familjen Wunderlich. Då kommer vi få svar på om barn i Europa har rätt att vara tillsammans med sina föräldrar även på vardagar. Det borde vara en självklarhet, men unga är de sista att få de rättigheter som tas för givna av andra människor, så även i Sverige.
Även frågan om kollektivt lärande debatteras. En motståndare till hemundervisning skriver:
– Jag ser inte hur man kan skapa en demokratisk medborgare ur ett vardagsrum. Det krävs ett kollektiv, det krävs grupper och simuleringar. Och det finns nog de som skulle argumentera för att det finns skolor som misslyckas med sitt demokratiska uppdrag, men är det ens teoretiskt möjligt genom hemundervisning?
Argumentet bemöttes sakligt:
– Om man ser på länder där hemundervisning är ett lagligt alternativ så ser man att hemundervisare dessutom ofta skapar grupper och aktiviteter för barn i alla åldrar där de kan lära sig tillsammans. Det är inte så att man sitter instängd hemma och endast lär sig det som ens föräldrar kan och lär ut till en. När man inte är fast vid en plats och vissa tider, så som man är om man måste gå i skolan, så har man många fler möjligheter att utforska ”riktiga världen” – att besöka museum, gå på aktiviteter, roadtrips, föredrag, resor. Självklart beroende på barnens ålder och intressen! – – –
– År 2011 trädde den nya skollagen i kraft i Sverige, den som gör det omöjligt att hemundervisa här. Samtidigt är det ett växande fenomen över hela västvärlden, och så även i Sverige. Det är bara det att de som nu väljer att hemundervisa i Sverige inte längre är trygga här utan tvingas fly utomlands för att kunna ge sina barn den möjlighet som de upplever passar just deras barn och deras familjesituation bäst. I den åländska invandringsstatistiken syns det tydligt när vi fick den nya skollagen, och de har till och med ett eget namn för de svenskar som har flyttat dit för att söka friheten att välja själva – skolflyktingar! – – –
– I Sverige tycker vi däremot att det viktigaste är att barnen är i skolan, inte att de lär sig något när de är där. Detta är något som fascinerar mig, och jag brukar fundera på om det finns något samband med detta varje gång jag ser hur Finland ofta prisas internationellt som ett av de bästa länderna när det kommer till skola och utbildning, medan Sverige sjunker lägre för varje år som går.