Ledare av Berno Vidén
Bibelns mest centrala sanningar bortförklaras, negligeras och sektstämplas av kyrkliga företrädare och förkunnare som åtagit sig att försvara Guds ord. Både inom och utanför de reformationer som kommit och gått under seklernas gång hävdas återkommande: ”Inte kan väl en tvåtusenårig tradition ha fel?” Kyrkofäderna citeras flitigt som försvar för den traditionella kyrkans maktanspråk. Då en andlig rörelse uppstår möts den av förakt och den institutionaliserade kyrkan gör allt som står i dess makt för att fånga upp och neutralisera väckelsen och föra in de väckta i kyrkans trygga fålla.
Låt oss backa tillbaka i tiden; förbi Konstantin den stores tvångsförstatligande av kyrkan på 300-talet, då framgångsrika försök gjordes att föra den Utanför lägret-kämpande kristna församlingen in under kejsardömet, genom att locka ett nyuppfunnet prästerskap med feta löner och stort politiskt inflytande, och samtidigt oskadliggöra den icke samarbetsvillige. Det är den processen som ligger till grund för det hybrida kyrkosystem som idag benämns romerska katolska kyrkan – och hennes döttrar – ett skökosystem som fortfarande i våra dagar sätter sin prägel på många församlingsbildningar. Samma system är också moder till inkvisitionen – den domstol som inrättades för att förfölja de kristna som vågade utmana kyrkans makt.
Låt oss backa ännu längre tillbaka i tiden, förbi de traditionella kyrkofäderna som exempelvis Ignatius av Antiochia (30-107 e.Kr.), vilken var den förste i den kristna församlingens historia att ifrågasätta den nytestamentliga tanken om ett allmänt prästadöme. Ignatius menade att en överordnad biskop skulle utses som ledare för ett speciellt utvalt prästerskap, vilket skulle stå höjt över församlingen som en yttersta auktoritet. Ignatius församlingssyn fick inte fäste förrän långt efter hans död. Först under 200-talets mitt kom den hierarkiska modellen att dominera dåtidens församlingar. Fokus hade flyttats från Jerusalem-modellen med Kristus som huvud för ett allmänt prästerskap, till att allt mer efterlikna Roms centraliserade maktstruktur med ett avlönat elitistiskt prästerskap i ledningen. Denna obibliska struktur ligger fortfarande till grund och ses allmänt som en nödvändighet för bildandet av nya församlingar.
I den nytestamentliga församlingen var positionstänkandet uteslutet. Att exempelvis avlöna en präst var otänkbart. Ingen skulle fungera istället för någon annan. Däremot delade man vardagslivet utifrån det faktum att man var pånyttfödda syskon i en ny gemenskap. Det nya Kristuscentrerade livet präglades av utgivenhet och deltagande. Man gick så långt i församlingsgemenskapen att den som hade egendomar sålde dessa för att dela med sig åt den fattige. ”Så skall en utjämning ske.” (2 Kor 8:14)
På samma sätt fungerade gudstjänsterna, befriade från sakrala kyrkorum och mässande präster. Man samlades hemma i husen och delade Guds ord med varandra;
– Den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. (1 Kor 14:26)
Från tidiga år och rakt igenom hela historien pågår en oavbruten maktkamp om kyrkans, prästers och pastorers överordnade positioner och inflytande, en strid som Jesus själv och apostlarna varnade för. Talande är exemplet Paulus ger i Apg 20:29-30:
– Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.
Väckelsehistorien vittnar om hur troende som väckts av Guds ande och kallats till lärjungaskap i Jesu Kristi efterföljd, förföljts, marterats och dödats av kyrkans män, både från katolskt och sedermera lutherskt håll. Fromma troende ansågs utgöra ett större hot mot den institutionaliserade kyrkan och det omgivande samhället än vad våldsmän och drinkare gjorde.
Idag är den yttersta tiden och kampen för den fria församlingen fortsätter. Jesus själv säger att det är för hans namns skull församlingen är tagen ut ur världen och därför får lida förföljelse. Vi tillhör nämligen ett annat rike. Med det korta perspektivet som säger att Jesus kommer snart, är församlingen dock en segervinnare:
– Världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen. (1 Joh 2:17)