Familjen Kalmykovs vittnesbörd från kriget i Ukraina

Rapport av Hans Lindelöw

I det lilla samhället Skagersvik har församlingen tagit emot familjen Kalmykov som är på flykt från kriget i Ukraina. Familjen saknar tillgångar och bor kostnadsfritt i ett hus som ägs av församlingen.
De lever på en liten pension från hemlandet och
saknar förutsättningar att bekosta sitt uppehälle. Läs deras vittnesbörd från krigsutbrottet.

Jag besöker familjen Kalmykov som bor i församlingens hus i Skagersvik sedan snart ett år. Vi träffas hemma hos vännerna Tage och Gertrud Johansson, och Verner och Anita Eriksen i Gullspång. 

Pappa Jurij Kalmykov berättar, och hans berättelse kompletteras allt emellanåt av dottern Katja och hustrun Svetlana, samt de två döttrarna Tanja och Anja som sitter med i samtalet. Ytterligare en  ukrainsk syster, Oksana, är även hon en del av gemenskapen i Gullspång och hjälper ofta familjen som tolk då hon kan bra engelska.

Familjen med sina tre döttrar och tre söner, bodde i Irpen där Maranataförsamlingen har haft kontakter sedan drygt trettio år. De levde ett vanligt liv som troende, gick på möten och allt var lugnt – då kriget började.

Det hade talats mycket om ett eventuellt krig, men de trodde inte att det skulle bli något av det. Men den 24 februari 2022 kom det. 

Jurij var ute i vardagliga ärenden och besökte en marknad då han plötsligt blev uppmärksam på stridsflyg högt uppe i luften. Folk blev rädda och började springa omkring för att köpa så mycket varor de kunde, och bilköerna växte då många ville ta sig till säkrare plats. Jurij med familj åkte först ingenstans. 

Ryska armén kom med kolonner av stridsfordon för att inta Kiev. Familjen Kalmykovs bodde lite vid sidan av den första anfallsvågen, och såg inte mycket av den. Sedan kom ryssarna till Bucha med tanks och soldater i bilar. De ryska soldaterna hade väntat att invånarna i Ukraina skulle ta emot dem som något av befriare, ”med bröd och salt” som ett talesätt säger. De hoppades kunna ta sig in i Kiev för att paradera längs stadens huvudgata – Krejtjatik – omgivna av jublande folkskaror. Men Ukraina gjorde motstånd. 

Rysslands nästa steg på vägen mot Irpen blev Gostomel, där det finns en flygplats. Då soldater kom med helikoptrar för att ta sig in i Kiev via Irpen, förstod Kalmykovs att de inte kunde stanna kvar. Kolonner med stridsfordon började skjuta, och dottern Katja ringde till Vasilij Muravitskij som förestår deras församling, och undrade om han kunde hjälpa dem att evakuera från Irpen. Det blev flera telefon- och chattsamtal med Vasilij och hans syster Vera, och tidpunkt för evakuering bestämdes till den 3 mars. De fick skriva upp sig på en lista och alla som skulle evakueras skulle på en bestämd signal samlas vid en bestämd plats – först kvinnor och barn. I väntan på detta fann de sin tillflykt i en grannes betongkällare. Alla i Irpen gömde sig i olika källarutrymmen, typ potatiskällare och dylikt. 

Två gånger blev döttrarna  kallade för att evakueras utan att det gick att komma iväg, eftersom ryska soldater besköt bussen de skulle färdas i. Men tredje försöket lyckades och den 4 mars blev de evakuerade till en plats i närheten av Rovno, längre västerut i Ukraina.

Jurij och Svetlana stannade i Irpen med den näst äldste sonen. En tidig morgon i gryningen hörde Jurij hur strider pågick på olika håll och det syntes bränder. Den ryska kolonnen med stridsfordon höll på att skjutas sönder av ukrainsk militär. Det var inte bara reguljära soldater, utan även partisaner. Vapen hade delats ut åt civilbefolkningen för att de själva skulle försvara sig.

En av huvudvägarna till Kiev går via Irpen, och över Irpen-floden. Bron som går över floden sprängdes, eventuellt av ukrainska motståndsmän så att ryssarna inte kunde ta sig fram den vägen. Svårt att veta vilka som sprängde den, men bilder på människor som tog sig över den sprängda bron för att komma till skyddsrummen i Kiev spreds över världen. 

Samma kväll råkade Jurij snubbla och föll så olyckligt att han bröt ett ben i handen. Det var krig och dessutom hade han brutit handen!? Nu fick det väl ändå räcka. Han sökte upp en läkarmottagning nästa dag och där var han långt ifrån ensam i väntrummet. När det var hans tur sa läkaren: ”Vad? Brutit ett ben i handen? Vad spelar det för roll? Det är krig!” Men Jurij fick i alla fall ett stärkande förband, så att handen kunde läkas. 

En gång vågade sig Svetlana ut från grannens betongkällare för att gå till den egna bostaden och besöka toaletten. Jurij satt kvar och hörde hur raketer kom flygande med ett visslande läte, och undrade bävande om hon skulle klara sig undan dem.

En kväll när de satt i källaren så hördes plötsligt en kraftig explosion. Det var en – två – tre explosioner efter varandra. När Jurij efter en stund gick ut och tittade stod ett grannhus i full låga. 

Frivilliga aktivister  kom och varnade att de inte skulle ge sig ut eftersom ryska armén hade kommit in i Irpen. Det var den avdelning som bestod av tjetjener och de rörde sig inte bara på allmänna platser, utan kunde gå in på gårdarna och kastade granater in i husen. Jurij och hans familj satt i källaren och hörde smatter och kulregn utanför. Då var det också hårda strider omkring deras församlings möteslokal.

Den 10 mars lämnade de Irpen. Frivilliga evakueringsarbetare kom i en pickup för att hämta upp dem och de fick 15 minuter på sig att göra sig i ordning. Jurij satte på sig en jacka och tog plats i bilen med sin hustru och näst äldste son. De färdades med tio till tolv andra personer, varav en del kördes till byn Romanovka och andra kördes till Kiev. Jurij, Svetlana och sonen kom till Kiev.

”Vart ska vi nu ta vägen?” Ja, de visste inte alls. De gick och satte sig på järnvägsstationen. Det var på kvällen den 10 mars. Andra evakuerade begav sig till släktingar, men de hade inga släktingar där som de kunde bege sig till. Istället begav de sig med tåg till Lvov, dit de anlände den 11 mars.

Lvov var tidigare polskt, innan det andra världskriget. Jurijs yngste son kom dem nu till hjälp. Han hade under den senaste tiden efter att kriget börjat flyttat omkring bland olika vänner. Han var bilmekaniker, så han var en inte ogärna sedd gäst på sina håll. Jurij bad honom om hjälp att få någonstans att bo, och en vän till honom ställde upp.

Senare fick de kontakt med en troende man som såg till att de blev körda till Rovno, där de tre döttrarna var. Där fick de tillsammans bo i ett fyravåningshus som från början byggts för att inrymma föräldralösa barn, men som nu fylldes av flyktingar från östra Ukraina, från Mariupol med flera orter. Där kunde de bo i två och en halv månad. 

Till Irpen gick det inte att återvända, och Jurijs döttrar tyckte att de borde resa utomlands. Katja rådfrågade återigen Vasilij Muravitskij som för tillfället befann sig i Tyskland, och undrade om han kunde hjälpa dem att komma dit. Han menade dock att det kunde bli svårt då de inte hade släktingar i landet. ”Men jag kanske kan hjälpa er till Sverige, till några som bor i en kommunitet. De samlas dagligen och ber tillsammans.”

Sagt och gjort, de tog sig till Polen där de stannade i tre dagar, innan de tog färjan till Sverige. Väl i hamn på svensk mark togs de emot och välkomnades av en av Maranataförsamlingens bröder, Aivaras Kulisauskas, som körde dem till Gullspång och vännerna där, och till bostaden i Skagersvik bara några kilometer bort.

Syskonen i Gullspång tog sig genast an familjen på alla sätt. De behövde kläder och skor, och det har blivit många resor till vårdcentral, läkare, migrationsverk och annat.

Jurij har problem med både hjärtat och magen, och hustrun Svetlana opererades för cancer redan i Ukraina då hela magsäcken togs bort, vilket fortsatt medför läkarkontroller och dietföreskrifter.

Broder Tage Johansson har skjutsat dem både till vårdcentralen och till Skövde sjukhus många gånger och hämtat ut mediciner. Han hjälper dem att handla och har skjutsat dem flera gånger till Migrationsverket i Örebro för registrering, både första året och nu under det innevarande, då en ny ansökan måste göras.