WERNER SÄLLSTRÖM har fått bembud

WERNER SÄLLSTRÖM har fått bembud En älskad broder och mycket kär vän har helt hastigt kallats ur tiden. En stridsman har för alltid lagt ner vapnen och gått hem för att njuta av den eviga vilan. Vi, hans maka och fem barn, anhöriga och en stor skara trossyskon, känner saknaden mycket stor. I Örebro Fria Församling hade vår broder haft en särskild god ingång, och vi fröjdades över den nåd, som hade vederfarits denne Herrens tjänare. Ingen ting tydde på att hans arbetsdag skulle få ett så hastigt slut. Vital som få, predikade han Ordet med kraft och överbevisning. Sent skall vi glömma han sista besök lhos oss. Det var söndagen den 23 april, då han förkunnade evangelium med en sällsam smörjelse. En mångårig predikogärning hade givit honom en stor fond av erfarenheter att ösa ur. Han hade ju varit ett Herrens vittne i nära fyrtio år, men det verkligt föredömliga med broder Sällström var, att han levde i förnyelsen på ett sådant sätt, så hans undervisning alltid var frisk och inspirerande. Vem kunde ana att’ Werner Sällström var över sextio år? Han var född den 23 augusti 1899. Ingen ting i hans personlighet gav tillkänna denna höga ålder på denne sällsynt ungdomliga människa. Dock hade han till några bröder under det sista besöket i Örebro uttalat att han var trött och att han därför hade en känsla av att hembudet skulle komma snart. Knappt två veckor senare kom det bud han väntade. Sällström var i Ljusdal som predikant i en mötesserie. Denna mötesserie fick han aldrig avsluta. Mitt i veckan nåddes han av hembudet, och en sliten Gudsman gick för att vila hos sin Herre. Det var under det för broder Sällström så kampfyllda sista levnadsåret, som våra vägar sammanfördes. I över trettio år hade han varit verksam i pingstväckelsen, men av skäl som är fullständigt obegripliga blev han genom ett bryskt tillvägagångssätt ställd utanför deras led. Att ett sådant ingrepp icke går spårlöst förbi förstår var och en, men det var underbart att se hur den kris som följde för vår broder ledde till en större frigörelse. Många av hans gamla vänner svek men andra stod kvar vid hans sida. Dessutom fick han en ny skara vänner, som tillsammans med honom kämpade för andlig frihet. Begravningsakten, som ägde rum å Gravkapellet, Södra kyrkogården i Lindesberg lördagen den 13 maj, var en gripande högtid. De många talen vittnade enstämmigt om att Sällström under sin livsgärning fått föra många till livsgemenskap med Gud, och det är Väl egentligen det största som kan sägas om ett Herrens vittne. Hela denna sorgehögtid blev så ovanlig och märklig, ty mitt i sorgen och saknaden förnams en stark un-derton av sällhet och förtröstan. Himlen kom så nära och fyllde Våra hjärtan med tacksamhet till den levande Guden för hans aldrig svikande nåd och trofasthet. Frid över broder Werner Sällströms ljusa minne! Arne Imsen